Det gick som jag trodde, elr, det barka redan före, jag bröt ihop totalt och med föräldrarna i Skellefteå är det inte så roligt. Men jag tog mig ändå ut efter lite gråtande, pratande i telefon och nåra chokladbitar, mums. Iaf skulle Sara egentligen komma och sova med mig ikväll, men ist blir det Sarah Lyxell som kommer, ska bli trevligt. :)
Jag funderar vad det här kan bero på. Kan det vara desperat letande efter kärlek och bekräftelse, elr är jag rädd för att inte kunna spela DMet? Jag vet inte själv. Skulle gärna vilja veta. Elr så kanske det bara är ''tonåringshormoner'' som gör att jag inte mår så bra. När jag vakna imorse kändes det som att jag hade feber, men det hade jag inte. Hela kroppen kändes tung och jag ville verkligen inte stiga upp, men jag gjorde det ändå. Jag var snurrig och det kändes som vätskebrist, så jag drack massor, men det vart ändå inte bättre. Det viktigaste är iaf att jag känner mig bättre nu och hoppas på en trevlig kväll med Sarah (hon sa att hon skulle köpa glass, kan det bli nå bättre?).
Iaf, den största frågan i min skalle just nu är; kan man bli sjuk av kärlek? Det tror Cornelia, jag tror nästan också det, men är ändå fundersam. Det borde ju isf vara vi som själva framkallar ''sjukdomen'', egentligen. Så, om det är så att man kan bli det, varför gör vi så att vi blir det då? Varför tar vi risken och låter oss själva gå och bli kär? Elr är det känslan av saknad av den personen som gör att vi mår dåligt? Elr mår man så här dåligt för att man är rädd för något? Som jag och min rygg, jag är ju rädd nästan hela tiden. Ska det va så?
Tänk om jag inte var rädd att säga till den jag gillar, att jag gillar han. Då skulle jag ju direkt veta om det är kärlek elr rädsla som får mig att må dåligt.

Jag önskar att jag inte hade varit en sån fegis.

Kan man bli sjuk av kärlek?