Som sagt, har ett svullet knä och jag vet inte varför. Fast jag vet ju typ ingenting om hur det egentligen är med mig. Och läkarn fattar ingening heller känns det som. Varför finns det egentligen läkare om dom inte kan göra nå? Sist jag var hos läkarn så berätta hon om röntgen, men sen sa hon att hon inte kunde göra nå. Inte heller påskynda magnetröntgen. Jaha, tänkte jag, och...? Men jag fick som inte veta nå, inte nå nytt iaf, jag får bara höra samma saker hela tiden och det är ju vekligen till hjälp, hosthost... Egentligen borde ju vi barn och ungdomar ha förtur på röntgen, jag menar, vi har ju hela livet på oss att uppleva saker och det är ju inte nå lätt om man har en skada som man kanske inte hade haft om dom hade upptäckt det tidigare, men ist för att upptäcka det så låter dom flera gamlingar som redan har gjort allt dom har velat, då får dom gå före, men dom ska ju ändå dö snart, dom har ju inget mer att uppleva kanske. Det är väldigt orättvist... Men jag har iaf lärt mig att livet inte är rättvist, så är det bara. Oh nästan mest orättvis är kärleken. Ibland får den en att må skitbra och allt känns frid och fröjd. Men ibland känns allt bara skit och man vill bara lägga sig ner och aldrig ställa sig upp igen. Elr, så är det iaf för mig. Iaf, jag har varit på bio ikväll och sett Australia och allt jag kan säga är att jag aldrig har sett en så bra film. Det var så himla mäktiga scener i den och jag gillade verkligen handlingen, det var riktigt mysigt. Och såklart börja man ju gråta lite där på slutet. Imorrn ska jag nog vara med Cornelia och jag hoppas att vi hittar på nåt roligt, det behöver jag verkligen...